En France

Maja och jag har alltid pratat mycket om CSN. Anledningen är kanske att det är den organisation som försörjt oss båda två till och från de senaste 7 åren samt att den även är ganska unik. Jag kommer ihåg när vi pluggade på Université de Savoie i Frankrike tillsammans med svinrika sydamerikaner och kändis japaner. När det kom fram till att våra föräldrar inte gav oss pengar, som i de andras fall, skapades förvirring. För att göra det enkelt sa vi bara att vi fick pengar från le gouvernement suédois vilket dock gav utlopp till mer förvirring. Varför gav de oss pengar? Kunde alla i Sverige få pengar av regeringen? Var kom pengarna ifrån? Jag fick även förfrågan om jag inte kunde få pengarna av mina föräldrar istället. När jag försökte förklara att mina föräldrar inte skulle ha råd att ge/låna mig 8 000 kr per månad i kanske 4-5 års tid, speciellt som vi är 5 syskon och att det självklart måste vara rättvist vilket slutar på en summa på 40 000 kr/månad, mötes jag bara med en skeptisk blick. Hade inte våra föräldrar något jobb, var vi fattiga? Vi förklarade snällt att våra föräldrar var högutbildade med jobb men att 40 000kr fortfarande är mycket pengar. Att försöka förklara vad den svenska övre medelklassen stod för gick helt enkelt inte hem. Maja och jag framstod helt enkelt som något konstigt, något de inte förstod, som levde på lån/bidrag från staten… och det kan ju inte båda gott.

Höjdpunkten kom när min väninna från Japan (kuriosa: hennes far ägde en ö utanför Tokyo) ringde mig någon sommar efter vår vistelse tillsammans i Frankrike och fråga om vi kunde ses… hon var i L.A. och undra om jag kanske kunde komma ”över” inom en vecka eller två. Där stod jag, fast på lågavlönat caféjobb (trivdes dock väldigt bra), och sparade pengar för att kunna köpa en SL-remsa. Jag skulle kanske ha frågat den där regeringen om pengar!?